Smittskydd vid parasiter i kattuppfödning

Att förebygga smitta är en viktig del av ett ansvarsfullt uppfödararbete. I en kattuppfödning lever flera individer nära varandra, vilket innebär att smittämnen och parasiter kan spridas betydligt lättare än i ett hem med en eller två katter. Genom goda rutiner kring gruppindelning, hygien, karantän, parning och utställningar kan risken för smittspridning minskas avsevärt.

Katter, stress och immunförsvar

Katten är i grunden ett solitärt djur. I det vilda lever den huvudsakligen ensam och träffar andra katter framför allt i samband med parning eller konflikter kring revir. Våra tamkatter är betydligt mer anpassningsbara och kan fungera mycket bra i sociala grupper, men ett liv med flera katter innebär ändå särskilda krav på individen.

Stress är en viktig faktor att ta hänsyn till eftersom långvarig eller återkommande stress kan påverka immunförsvaret negativt. I en kattgrupp kan stress bland annat uppstå genom konkurrens om resurser, revirrelaterade konflikter, för många individer på en begränsad yta eller genom att nya katter introduceras.

Även om en katt inte visar tydliga tecken på stress betyder det därför inte automatiskt att den är helt opåverkad. Kattens signaler kan vara mycket subtila och en stressad katt kan fortsätta äta, leka och fungera till synes normalt.

Stress kan också uppstå i samband med förändringar. En kattunge som flyttar från uppfödaren till sitt nya hem utsätts exempelvis för en stor omställning. Den ska hantera nya människor, nya miljöer, nya dofter och ibland nya katter. På samma sätt kan en vuxen katt påverkas av en flytt, en ny katt i gruppen eller en förändrad gruppsammansättning.

Det är därför klokt att tänka på smittskydd och stress som två delar av samma förebyggande arbete. En välfungerande kattgrupp med god tillgång till resurser och möjlighet för individerna att dra sig undan ger bättre förutsättningar för både fysisk och psykisk hälsa.

Varför mindre kattgrupper kan minska smittspridningen

Ur smittskyddssynpunkt är det en fördel att hålla katterna i mindre, stabila grupper och begränsa onödiga kontakter mellan grupperna.

Det finns flera fördelar med detta:

• Det blir lättare att upptäcka förändringar hos en enskild katt.

• Man får bättre kontroll över vilka katter som använder samma kattlådor och andra resurser.

• Rengöring och hygien blir enklare att upprätthålla.

• Om en smitta upptäcks i en grupp behöver den inte automatiskt ha spridits till hela kattgruppen.

• Risken för stress och konflikter kan minska.

• Det blir lättare att spåra var en eventuell smitta kan ha kommit ifrån.

Det handlar alltså inte om att varje katt måste leva isolerad, utan om att skapa genomtänkta grupper där man har så god kontroll som möjligt över kontakterna mellan individerna.

Hur sprids tarmparasiter?

Många av de parasiter som kan orsaka diarré hos katt sprids via den fekal-orala smittvägen. Det innebär att parasiten finns i eller omkring avföringen och därefter förs vidare till munnen på en annan katt.

Smittan kan exempelvis föras vidare genom att katten får förorenad avföring på tassarna eller i pälsen och sedan tvättar sig. Katter som delar kattlåda har därför en särskild risk att smitta varandra.

Smitta kan också spridas via:

• kattlådor och kattsand

• matskålar och vattenskålar

• bäddar och filtar

• klösträd och andra inventarier

• golv och andra ytor

• händer och kläder

• transportburar

• kontakt mellan katter

• parning och efterföljande putsning

• nya katter som introduceras i gruppen

• utställningar och andra miljöer där många katter samlas

Det är viktigt att komma ihåg att en katt kan bära på en infektion utan att själv visa tydliga symtom. En till synes frisk katt kan därför fortfarande utgöra en smittkälla.

Naturlig parning som smittrisk

Parning är en situation där två katter från olika grupper eller hushåll får mycket nära kontakt. Ofta vistas honan hos hanen under flera dagar och katterna kan då dela kattlåda, mat- och vattenskålar samt ha möjlighet att putsa varandra.

Alla dessa kontakter kan innebära en smittrisk.

Om parningen övervakas kan risken begränsas. Låt katterna träffas under kontrollerade former och undvik om möjligt att de under längre perioder delar kattlåda, mat- och vattenskålar eller har omfattande kontakt med varandras päls.

Efter parningen kan det vara klokt att hålla honan separat från den övriga kattgruppen under en period. SVA:s rekommendation är att en nyparad katt optimalt hålls skild från övriga katter i hushållet i minst tre veckor. Syftet är att skapa möjlighet att upptäcka en eventuell infektion innan katten återgår till gruppen och eventuellt hinner föra smittan vidare.

Även avelshanen bör ha en genomtänkt smittskyddsrutin. Om en hane används till honor från flera olika uppfödningar finns risk att smitta kan föras mellan katterier. Därför är det viktigt att tänka på både den egna besättningens och de andra katternas smittskydd.

Kattlådan är en central punkt i smittskyddet

Kattlådor är en av de viktigaste sakerna att fokusera på när man vill minska spridningen av tarmparasiter.

Om flera katter använder samma låda kan en infekterad katt snabbt utsätta andra individer för smitta. Parasiter från avföringen kan hamna på tassar och päls och sedan spridas vidare när katten tvättar sig eller rör sig i miljön.

Genom att begränsa antalet katter som delar samma låda kan man minska risken för omfattande smittspridning. Det är också viktigt att kattlådorna rengörs regelbundet och att avföring tas bort så snart som möjligt.

Om en katt plötsligt får diarré bör den betraktas som potentiellt smittsam tills orsaken är utredd. Katten bör då om möjligt isoleras från övriga katter och den kattlåda som använts bör rengöras noggrant innan andra katter får tillgång till den.

Enligt Jordbruksverkets bestämmelser ska det finnas minst en kattlåda per två katter. I en uppfödningsmiljö kan det ur smittskyddssynpunkt vara en fördel att ha fler lådor än minimikravet och att placera dem så att inte hela kattgruppen behöver använda samma lådor.

Smitta kan finnas på andra inventarier

Smittspridning sker inte enbart genom direktkontakt mellan katter. Avföringspartiklar kan även hamna på föremål som katterna använder.

Det kan exempelvis handla om:

• klösträd

• bäddar

• filtar

• mattor

• transportburar

• kattlådor

• matskålar

• leksaker

• möbler

• golv och andra ytor

Hur länge ett smittämne överlever i miljön varierar kraftigt mellan olika parasiter. Därför är det viktigt att inte utgå från att en viss typ av rengöring fungerar mot alla parasiter.

God mekanisk rengöring är alltid en viktig grund. Avlägsna först synlig smuts och organiskt material och rengör därefter ytan ordentligt. För vissa parasiter är uttorkning mycket effektivt, medan andra smittämnen kan överleva betydligt längre i fuktig miljö.

Introduktion av en ny katt

En av de största smittskyddsriskerna i en kattuppfödning är när en ny individ introduceras.

En katt kan vara veterinärbesiktigad, vaccinerad och se helt frisk ut utan att det betyder att den är fri från smitta. Den kan exempelvis vara nyinfekterad och ännu inte ha utvecklat symtom. Det är också möjligt att en katt bär på en låggradig eller kronisk infektion som inte ger några tydliga symtom förrän katten utsätts för stress.

En ny katt bör därför inte omedelbart släppas in i den befintliga gruppen.

SVA rekommenderar en karantänsperiod på minst tre veckor för nyintroduktioner, både när det gäller katter från Sverige och importerade individer.

En genomtänkt karantän ger möjlighet att:

• observera katten

• upptäcka eventuell diarré eller annan sjukdom

• kontrollera vaccinationsstatus

• genomföra relevanta provtagningar

• behandla eventuell påvisad smitta innan katten träffar gruppen

• minska risken att en eventuell infektion sprids till hela besättningen

Det är viktigt att komma ihåg att ett negativt provsvar inte alltid kan garantera att katten är helt fri från en infektion. Provtagning och eventuell uppföljning bör därför anpassas efter vilken smitta man misstänker och diskuteras med veterinär.

Så kan en bra karantän se ut

Det bästa är om karantänen kan ordnas i ett separat hem eller utrymme där det inte finns andra katter. Om karantänen finns i det egna hemmet bör den vara utformad så att fysisk kontakt mellan den nya katten och de övriga katterna inte kan ske.

Ett bra karantänsutrymme bör vara lätt att rengöra. Undvik så långt det är möjligt material och möbler som är svåra att rengöra eller tvätta.

Använd gärna särskilda kläder och skor i karantänen. På så sätt minskar risken att smittämnen följer med ut till de andra katterna.

Händerna ska tvättas noggrant med tvål och vatten när man lämnar karantänen. Engångshanddukar eller pappershanddukar är att föredra framför en gemensam textilhandduk. Handsprit kan användas som ett komplement.

Textilier som katten använder bör tvättas regelbundet och helst i 60 °C när materialet tillåter det. Det gäller exempelvis filtar, bäddar, handdukar och andra tvättbara föremål.

Engångsmaterial kan också vara praktiskt i karantän, exempelvis kartonger som bädd eller skydd och enklare klösbrädor som kan kasseras efter användning.

Under karantänen bör katten observeras noggrant. Tecken som diarré, slöhet, förändrad aptit, kräkningar eller andra avvikelser bör tas på allvar.

Vid misstanke om smitta bör veterinär kontaktas för bedömning av vilka prover som är lämpliga.

Introducera den nya katten stegvis

När karantänsperioden är över behöver introduktionen till den befintliga gruppen inte ske på en gång.

Ett försiktigare alternativ är att först låta den nya katten träffa en individ i taget. På så sätt begränsas antalet nya kontakter och det blir lättare att upptäcka om någon katt utvecklar symtom.

Om en katt insjuknar efter introduktionen kan det finnas anledning att misstänka att den nya katten kan ha burit på en smitta utan att själv ha visat symtom.

Den här typen av stegvis introduktion kan därför vara värdefull även ur smittskyddssynpunkt, inte bara för att underlätta den sociala introduktionen.

Utställningar innebär särskilda smittskyddsrisker

Kattutställningar innebär att många katter samlas på en begränsad yta. Katten utsätts dessutom för stress, nya miljöer och hantering av människor som den normalt inte träffar.

Under en utställning hanteras katten exempelvis av veterinär och domare och kommer i kontakt med burar, bord och andra ytor där andra katter har vistats.

Den exakta risken för att smittas av exempelvis Giardia eller Tritrichomonas på en kattutställning är inte känd. Det går därför inte att säga att en utställning automatiskt innebär att katten blir smittad, men det är en miljö där det finns fler potentiella smittvägar än i hemmet.

Som utställare kan man ändå minska riskerna.

Undvik att låta andra personer klappa eller hantera katten i onödan. En tydlig skylt på buren, exempelvis ”Vänligen klappa inte katten”, kan göra det enklare att sätta en gräns.

Det är minst lika viktigt att själv tänka på vilka katter man hanterar. Om du exempelvis hjälper till att hålla eller sköta en annan katt bör du tvätta händerna noggrant innan du hanterar dina egna katter.

Använd gärna egna rengjorda burinredningar och filtar och rengör transportbur och andra föremål efter utställningen.

Efter utställningen

När katten kommer hem från en utställning är det klokt att vara observant under den närmaste tiden.

En katt som nyligen varit på utställning har utsatts för både stress och många nya kontakter. Om den därefter direkt släpps tillbaka till en stor grupp finns risk att eventuell smitta kan spridas innan några symtom hunnit upptäckas.

SVA rekommenderar därför att en nyutställd katt optimalt hålls skild från övriga katter i hushållet i minst en vecka, gärna längre. Under denna period kan man vara uppmärksam på diarré, kräkningar, nedsatt aptit, slöhet eller andra förändringar.

Det betyder inte att varje utställningskatt måste betraktas som smittad. Syftet är helt enkelt att skapa en möjlighet att upptäcka sjukdom innan den eventuellt hinner spridas till resten av kattgruppen.

Den mänskliga faktorn

Människor kan också bidra till att smitta flyttas mellan olika kattgrupper.

Det kan exempelvis ske genom händer, kläder, skor eller föremål som används i flera miljöer. Risken är särskilt relevant för personer som arbetar med eller regelbundet hanterar många olika katter, exempelvis uppfödare, veterinärpersonal, domare, funktionärer och kattvakter.

God handhygien är därför en av de enklaste och viktigaste smittskyddsåtgärderna.

Om du har hanterat en katt med diarré eller misstänkt smitta bör du tvätta händerna noggrant innan du hanterar andra katter. Vid arbete i karantän är det lämpligt att använda särskilda kläder och skor som inte används tillsammans med den övriga kattgruppen.

Sammanfattning – ett praktiskt smittskyddstänk

Ett bra smittskydd behöver inte vara komplicerat. Det handlar framför allt om att minska onödiga kontakter och snabbt reagera när något förändras.

Tänk särskilt på att:

• hålla kattgrupperna så stabila och små som det är praktiskt möjligt

• rengöra kattlådor dagligen och ta bort avföring så snart som möjligt

• isolera katter med diarré eller andra misstänkta symtom

• ha en genomtänkt karantän för alla nya individer

• provta nya katter när det är motiverat

• introducera nya katter stegvis

• vara extra försiktig med smittskydd kring parningar

• minimera onödig hantering av andra katter på utställningar

• tvätta händerna mellan hantering av olika kattgrupper

• rengöra transportburar och andra föremål efter utställningar

• vara uppmärksam på sjukdom efter utställning eller andra miljöbyten

• kontakta veterinär vid ihållande eller kraftig diarré

Det viktigaste är att komma ihåg att smittskydd inte handlar om att eliminera alla risker – det handlar om att minska dem och att upptäcka problem så tidigt som möjligt.

Vid misstanke om parasitinfektion bör kattägaren alltid rådgöra med behandlande veterinär. Olika parasiter kräver olika provtagningsmetoder, behandlingar och saneringsrutiner, och ett smittskyddsprogram behöver därför anpassas till den aktuella situationen.